Det var en gång en brutta som blev förbannad på en inte så nära vän till bruttan själv. "Nu vill jag ha feedback", sa bruttan när hon ringde upp hennes inte så nära vän efter par dagar. Feedback på vänskapen. Sen föjlde en utläggning om hur bruttan såg på vänskap och hur ovänaktig hennes inte så nära vän var, varpå bruttan förklarade för hennes inte så nära vän att "om vår vänskap ser ut såhär behöver vi inte vara vänner längre" och klick så slängdes luren på. Tacka gode gud för det. En sådan slags vänskap beskrivs väl av Anna-Sophie, 7 år, i G. Dirckinck-Holmfelds bok Barns tankar om vänskap: "Dålig vänskap är när den andre vrider om ens arm."

Nu är förstås den här historien uppdiktad OCH DET FINNS INGA LIKHETER MED NÅGON VERKLIG HÄNDELSE. Om det trots allt skulle ha hänt någonting liknande i riktiga livet, vilket ju faktiskt inte är helt omöjligt, så är jag säker på att bruttans inte så nära vän är en alldeles förträfflig, underbar, unik och älskvärd person som klarar sej alltför bra utan bruttors påstådda feedback på vänskap. Som Anna-Sophie också har märkt; det kan göra ont som in i helvete.

... i flouset när killarna ät borta. Inga steg i trappen och inget gitarrspelande på nätterna. Våra vänner har åkt på TOUR TILL TUNISIEN med tennislaget. Jag vill också!!

Jag och Asrin var vakna till 03.30 häromnatten bara för att se till att resenärerna kom iväg. Damien och Pat var snurriga och nervösa, men efter att vi konstaterat att pass, biljetter och 35 kondomer var nerpackade kunde de lugnt ge sej iväg. Ha det så kul! Vi drar till Sverige.

Och tacka Gud för det, för de senaste två dagarna har varit såååå långa. What to do without the flouse? Imorn ska jag åka buss och flyga flygplan hela dagen och mentalt börja förbereda mej på att bo i Sverige ett par veckor framöver. Ska bli så härligt att träffa er allihopa!

Ses snart!

Lordag 23.55:

Med rödgråtna ögon och munnen full med chokladkakor har jag precis pallrat mej iväg från bion tillsammans med Asrin, Maite, Damien och Ian efter att ha sett vad vi först trodde var en härlig komedi - Marley and Me. Jennifer Aniston och Owen Wilson var unga och kära och köpte hunden Marley som visade sej vara ett riktigt yrväder. Sen fick de tre barn, flyttade från Miami till Philadelphia och levde sej tillrätta i familjelivet. Den härliga inledningen övergick i slutet till något jätteledsamt när Marley blev gammal, åkte till veterinären gång på gång och till slut fick somna med en spruta. Marley såg ut som Amalia, var lika mänsklig som Amalia och fick en liten vit nalle med sej på veterinärbordet när han fick sprutan och ögonen sakta stängdes en sista gång. Amalia min lilla skatt, du finns alltid i mitt hjärta…

Eftersom att vi trodde att filmen var komisk så lurade vi med Damien också, vars 18-åriga hund dog innan jul. Jag vet att han såklart var jätteledsen nar det hande men att han inte ville prata om det. Och så nu - stackars Damien fick titta på en hjärtskärande film om hundkärlek och hur det finaste i världen försvinner, medan jag sitter bredvid och gråter floder bara för att jag har så jäkla lätt att tjuta ut alla ledsamheter. Damo tyckte i alla fall att filmen var jättebra och flouset kan förhoppningsvis gå till sängs med känslan av att tåriga filmer inte är farliga, de bara rör om lite i hjärtat och får oss att tänka på saker en gång till.

I natt ska jag drömma vackra drömmar om dej Mollan. Vi ses där!

En viss tillfredställelse och extravagant livskvalitetskänsla återfinns naturligtvis i Marx’ Vol1 och i samtal med Nick Potts (perhaps my future ex-husband) men det går inte på långa vägar upp emot mitt oslagbara vardagsliv med det bästa umgänget i världen.

 Hur fantastiskt härligt kan det vara att ta en joggingtur i vårsolen, äta god lunch på trappan utanför huset, sova en stund och veta att KAOS väntar på mej, Asrin och alla andra galenpannor som är totalt addicted till lila väggar, Cryptonite och äventyrsfyllda hemgångar genom Southamptonnatten i samlad trupp? Och hur underbart är det inte att tillbringa en trött torsdag i parken med hela flouset och några till, med tacopaj i låda, filtar och chokladmilkshake från Sainsbury’s? Det mina kära vänner, är magi. Och vi är inte ens arbetslösa, bara glada studenter…

Asrin, Ben, Kes, Damien och Pat är tamifasen så jäkla underbara och det är tack vare dom som jag njuter av varje sekund. I flera dagar har flouset sprudlat av liv (kan vara tack vare vårsolen) och vi har skrattat så mycket att i alla fall jag nästan kissade i brallan. Såhär skulle det kunna stå i min dagbok, om jag hade någon:

 "Kära mamma. Jag vet att du har varit orolig för att sakna-Indien-syndromet ska dyka upp när jag kommer tillbaka till Sverige. Över påsk kommer det säkert att gå bra - jag kommer ju tillbaka till England och flouset igen - men sen… SHIT, vad jag kommer att sakna allting! Ett år av mitt liv som har fått mej att förstå många nya saker och som har gett mej så många minnen från Englands kanske mest charmiga personligheter. Fan morsan, det kommer att bli tufft… Will you be there for me?"

*KÄRLEK*

Jag och Nick, min lecturer i Globalization, hade avtalat tid för möte angående min uppsats klockan 11.10 idag. Nick ville prata lite om Marx och hur han (Karl) kan hjälpa min uppsats att få lite mer... hm... marxism i sej.

En timme förflöt inne på det lilla kontoret med mängder av böcker där ordspråket "ordning är för idioter - genier behärskar kaos" passar bättre än nåt annat. Nick läste sin Marx Vol 1, pratade högt, tänkte, mumlade lite, och jag försökte hänga me i min Marx Vol 1 så gott det gick. Den fetingtjocka boken är faktiskt inte så tokig som många kanske tror, utan är ganska lättbegriplig. Såhär skriver till exempel Marx på ett ställe:

 "In the last week of June 1863, all the London daily papers published a paragraph with the 'sensational' heading, 'Death from simple over work'. (...) Mary Anne Walkley had worked uninterruptedly for 26 1/2 hours, with sixty other girls, thirty in each room." 

Historien fortsätter med en beskrivning av hur dålig luften var i rummen och hur Mary Anne Walkley började må dåligt på fredagen och dog på söndagen - utan att ha fullgjort sina arbetsuppgifter. Doktorn förklarade att "Mary Anne Walkley died from long hours of work in an overcrowded work-room, and to a small and badly ventilated bedroom".

 Förskräckligt synd om Mary Anne - och vilket livsöde -  men det var i alla fall en prestation att bli omnämnd av Marx i frågan om kvinnlig, billig arbetskraft som the source of profit. Nåväl, dagens känsla av livskvalitet kommer inte från insikten om Mary Annes tragiska död, och inte heller om hur bra vi har det på våra arbetsplatser 150 år senare, ELLER hur bra och jämställt det är. Dagens livkvalitetskänsla kom från insikten om hur mysigt och betydelsefullt det kan vara att sitta på ett litet kontor med Nick Potts, som luktar  kaffe och cigarett, (och som jag betraktar lite i smyg och undrar om det kanske skulle kunna vara min future ex-husband om han inte hade fru, två små barn och en 18-årig dotter) och mest i tystnad fundera över hur självaste Karl Marx kan hjälpa mej att luska ut the feminization of women labour in India, 150 år efter att Mary Anne Walkley koolade vippen. Det mina kära vänner, är magi.

 Vår tvåsamhet och veckade pannor efter den timmeslånga Marx-orgien avbröts av Nicks ursäkt att hans huvud inte var hundra procent på alerten idag eftersom att han kände sej tvungen att kolla fotboll och unna sej en fylla under gårdagen. Jag sa att det var helt okej och berättade att jag tänkte dunka till med en fylla ikväll. "And you know what the best thing is Nick? My KAOS-evening starts five o'clock in the afternoon!"

 Oh, happy, magic day! 16.54, dags att börja korka upp... LIVSKVALITET!

Jag har tröttnat lite på bloggagratis.se och vill försöka hitta nåt annat ställe att skriva på. Om jag nu förstår hur jag ska göra, kommer jag att ta bort den här bloggen och istället heta www.jonnaarousell.blogg.se. Om det inte funkar när ni går in och kollar, skicka ett mejl och fråga efter adressen eller kolla fejjan om ni håller er uppdaterade där!

jonna_arousell@hotmail.com

Ses nånannanstans!

Stackars Maite. Igår pratade hon med sin pojkvän i Spanien i flera, flera timmar och grät hela tiden. Det var visst något major fight på tråden. Vid 23.30 tiden gick hon ut i köket bara för att byta till Skype på datorn för att pengarna på mobilen var slut. Och fortsatte gråta några timmar till. Usch, jag tycker så synd om henne! Jag träffade henne inte i morse men när jag kom hem vid lunchtid låg det en lapp på köksbordet som berättade att hon slängt sej på flyget till Madrid för att träffa sin pojkvän och kanske bryta upp eller lappa och laga ett tag till... (jag och Asrin har en hemlig önskan om att Maite lämnar sin pojkvän i Madrid och kommer tillbaka som den glada 19-åring som hon är mest hela tiden!).

Min dag har inte varit fullt så dramatiskt, utan mest bestått av en uppladdning för KAOS ikväll. En lektion, gymmet en stund och sen en promenad i vårsolen som har letat sej fram idag. Igår spöregnade det hela dagen och var svinkallt. Jag köpte två flaskor vin på Sainsbury's; en till mej och en till Asrin. Asrin är i Swansea idag (Wales) och spelar basketmatch med hennes lag. Det tar ganska många timmar med bussen så hon är antagligen lite sen hem, så jag har påtagit mej den delikata uppgiften att förse henne med förfriskningar och något att stoppa i magen vid hemkomsten. Eftersom att Asrin inte är överförtjust i vin lovade jag att PROVSMAKA de två varianterna innan jag tar den minst lättdruckna av de två (eftersom att jag - likt min mor - kan dricka precis vad som helst och tycka att det är "mmm, jättegott!").

Så nu sitter jag här, nyduschad i ett ensamt hus med ett glas vin i vardera hand och har lite afterbeach känns det som. Elemetet är nämligen på högsta och jag svettas som en gris. Om jag blundar kan jag nästan låtsas att jag är i Grekland. Hormonerna är på plats och kvällen kan inte bli annat än bra. Den har ju precis börjat och jag njuter redan fett!

Jag har varit väldigt ambitiös med mina uppsatser under månaderna som har gått. Tyvärr råkade jag säga till min Dr. Nick Potts i Globalization förra veckan att uppsatsen var klar för inlämning. "I think that's a bit too keen; hand it in to me and I'll have a look at it first", sa Nick och jag svor för mej själv. Jag vill ju bara bli FÄRDIG och gå på KAOS och åka på tripper resten av terminen, inte skriva 50 000 överambitiösa uppsatser och göra lika många revideringar.

Igår fick jag tillbaka uppsatsen av Nick (Feminization of Labour in Globalized India: a discussion about gender, inequality and trading with west). Han tyckte att den var riktigt bra (tack, gode Gud!) men att den kunde bli ännu bättre. Små blåpenniga kommentarer var såklart skrivna i marginalen, typ "Remember for capitalism workers need to be separated for any control or ownership of the means of production". Ehe, what? Men ja Nick, jag ska tänka på det. Tänka. Hm.

För att uppsatsen ska bli really good så vill Nick att jag ska plocka fram mer statistik och kanske en tabell eller två. Statistik! Om han bara visste hur mycke jag har kämpat för att analysera långa sifferharanger med procentsatser hit och dit, hur allt hänger ihop och hur det mäts olika termer beroende på utföraren, och sedan sammanställa dessa oförståeligheter i gamla vanliga ord. För vem vill läsa tabeller? Inte jag. Nick sa att bara för att jag är en law student behöver det inte betyda att jag inte kan hantera siffror. Men jo - så är det. Jag är nästan allergisk mot allt som innehåller nummer, jag får röda utslag och kli. Nick bara skrattade och sa att han i och för sej träffade ett par juridikprofessorer för några år sedan som var precis värdelösa på att förstå statistiska uträkningar. Jag ska låta uppsatsen vila någon vecka eller två och sen gå till bibblan och leta efter siffror. Puh.