... for jag vill inte missa en sekund av england och mitt galna flouse. Dessutom har jag plugg att klara av de kommande veckorna sa att jag kan ta det piano innan min globalisation-tenta den 29 maj. Jag maste ha gott om tid att avsluta england med flouset och alla nya kompisar, som jag kanske aldrig traffar igen, och definitivt inte under de har fantastiska omstandigheterna. Och Asrin, hur ska det ga att vakna varje morgon och inte saga hej till dej? Crazy... Nu borjar nedrakningen till juni, med manga timmar i bibblan, langa natter pa kaos och filmkvallar med vara brittiska snyggingar (promise, u have to search a looong time to find such goodies somewhere esle!).

 Jag far aterkomma med bloggandet nar lugnet infinner sej igen. Stay cool.

xxx

No worries, dear compadres. Johanna tyckte att det förra inlägget var helskumt men det var också taget ur luften och bara en kort reflektion kring vänner som vrider runt armen på varandra (och en kärleksförklaring till bruttans vän, om dessa fiktiva girls verkligen skulle existera.) När jag snurrade in i vänskapens helvete blev det så lätt att se hur min egen, enkla vänskap med jordens bästa kompisar fungerar.

Jag är så tacksam över att jag får uppleva vänskapens vardagslyx varje gång jag kommer hem ifrån mitt andra hem, nånannanstans. Lucky me som har gobitar som kan säga "Fasen va länge sen det var, men shit så kul att se dej!" till varandra, efter flera måndaders flykt på olika ställen. Det tar två sekunder och sen är allt lika mycket kompisaktigt som det alltid har varit. Vi är riktiga lyckostar, eller hur? 

Cheers mates.