(OBS! Varning for lang och allvarlig lasning! ;))

Jag lyssnar pa vad mormor sager, men nejdå, inte nu längre. Det är väl ordning och reda i alla fall, säger jag och tänker att kommunismen strikthet och moralinpräntande säkert hade någonting gott med sig ändå. Värre kanske det är med staten... Men jag är ju turist mormor. Vi ska upptäcka den kinesiska kulturen och du har väl sett hur de gymnastiserar i parkerna på morgnarna, precis som du brukar göra därhemma försöker jag, kanske mest för att lugna mormor men mer för att jag har ignorerat bitar av de faktum som snart 90-åriga mormor har i färskt minne. Mormor låter sig inte riktigt övertygas. Jo, men ni måste passa er. Dom arresterar folk som gör Falu Gong!

 

Mao Zedong tog makten i Kina 1949 och förvandlade i samma ögonblick yin och yang – den kinesiska filosofin om balansen mellan den negativa, kvinnliga kraften och den positva, manliga – till element för att rättfärdiga klasskampen för skapandet av det kommunistiska samhället. Fram till Mao´s död utpekades fem procent av den kinesiska befolkningen till kontrarevolutionärer och samhällsfiender. Även släktingar till dessa andra klassens medborgare gick samma öde till mötes, och Ming Wang-Sonnerup som har skrivit boken "Rött land, röd jord" är en av dem. Hon beskriver hela sin uppväxt som en indoktrinering i Maos diktatorskap. Till en början fick barn gå i skolan och fick förvisso lära sig läsa, men efterhand avgränsades alla studier oavsett nivå till "politiska studier" i Maos filosofi. Under den 10-åriga kulturevolutionen förföljdes alla intelektuella, de torterades, misshandlades och gjordes till åtlöje. I hennes beskrivning var det sällan någon som dog av skadorna. De tog sina liv. Angiveriet var utbrett. Människor angav till och med sina barn och föräldrar som "svarta element" i rädsla för att själva bli utsatta för arbetsledares eller före detta vänners angrepp. Alla hade full rätt att angripa de som Mao ansåg vara samhällsfiender och allt rättfärdigades genom att hitta långsökta tolkningar i Maos Lilla Röda.

 

Det dröjde länge innan det bildades en opposition i landet, framförallt hos den unga befolkningen som fortfarande älskade Mao över allt annat. Insikten om att det fanns en värld utanför Kina var lika med noll. Barnen hade lärt sig att Kina var rikast i världen, och resten kallades för ett 2/3-samhälle som levde på svältgränsen och behövde Kinas hjälp. När ett amerikanskt bordtennislag kom till Kina 1971 förklarade lärarna under de politiska studierna att "amerikanerna hade så långt hår för de har inte råd att gå till frisören i USA" och "såg ni hur bra de tyckte om pekinganka? De har inte råd med sån fin mat".

 

Deng Xiaoping tog över landets styre efter Maos död. Xiaoping gjorde allt för att försöka få människor att glömma förödelsen som Mao ställde till med under kulturrevolutionen. Ekonomiska reformer började sakta på landsbygden, men det politiska systemet och kommunistpartiets ideologi är fortfarande nästan oförändrat. Kulturrevolutionen är tabu, men Mao verkar – eller måste – fortfarande ses som den stora ledaren som räddade Kina. Även om Mao är död  lever hans politik fortfarande kvar och kommunistpartiet får inte kritiseras. Jag köpte en väska i Peking, en grön med den stora, röda kommunistsjärnan pa framlocket, med texten "Happy China!", ungefär. Tjejerna i båset brevid fnissade och tittade på min väska. Jag frågade om de tyckte att det var bra, det som stod på väskan. "Yes, yes! Mao created China. We would never be this successful if it wasn't for Mao". Och jag kan inte låta bli att undra om tjejerna tror på det själva. Inpräntar skolan fortfarande förvridna uppfattningar om komminismens vinster? Påverkas de av sina familjer? Eller vågar de helt enkelt inte säga någonting annat än att kommunistpartiet gör ett hejdundrandes bra jobb?

 

I Sanya har vi träffat Brandon från Irland, Han bor och arbetar som engelskalärare i en provins i centrala Kina. Innan han åkte därifrån var han tvungen att anmäla till myndigheterna hur länge han skulle vara borta och var han förväntades bo någonstans. Likaså fick polismyndigheten i Sanya reda på hans ankomst. På så sätt håller kommunistpartiet reda på extakt var sina medborgare befinner sig. Kontakten med omvärlden är på många sätt begränsad av myndigheterna. Facebook är blockerad, likaså YouTube och diverse andra kommunikationsforum. Jag har inte lyckats komma över några uppgifter om mänskliga rättigheter i Kina, eftersom att de största sajerna från till exempel Amnesty International och Human Rights Watch är cencurerade, liksom svenska UD:s sida för mänskliga rättigheter. Brandon berättade att en kollega till honom en dag bestämde sig för att utvidga engelskundervisningen till att även innefatta lite nutidsorientering om kinas politiska läge. Studenterna blev förskräckta och vågade inte göra annat än att ange sin annars så omtyckta lärare till partiet, för att ha givit dem "västerländska influenser". Läraren avskedades från sitt jobb och fick lämna Kina strax därefter. Det verkar som om historien upprepar sig.

 

Kanske är det kinesernas rädsla för att vara för västvänliga som gör att många männsikor verkar vara helt ointresserade av oss vitingar. Även om jag och Matilda har varit precis själva i ett hav av kineser nästan hela resan, är det få – eller faktiskt nästan ingen – som tar kontakt eller ens visar med blickar att vi är från ett annat land. Inte ens på 24-timmars bussen till Hainan var det någon av de 44 resenärerna som gav oss mer än ett ögonkast. Det är svårt att komma kineserna nära. De är  trevliga när det behövs, men inte kontaktsökande. Eller tycker de helt enkelt att vi är fattiga skandinavier med (förhållandevis) långt hår och med en löjlig gjädje över den underbara pekingankan?

 

Det är synd att ett sådant vackert och på många sätt förtjusande land fläckas av det förskräckliga och otäcka, mormor. Vad är Kina? Jag vet inte riktigt. Beijings 1000-åriga historia och kulturlämningar jämnades till stora delar med marken när Mao började indusrialiseringen och "The Great Leap Foeward" i ett försök att springa förbi England i industriell framgång. Kvar finns Maos mausoleum med tusentals köande varje dag, studentupproret 1989 och Sommarpalatsets sjöar som dränkte för många människor som tröttnat på Maos tyranni. Kinesiska själar är fläckade av försckräckelsen som jag misstänker gör dem allt annat än rättvisa. Då är det alldeles underbart att bara vara en helt vanlig, västerländsk turist som kan doppa huvudet i vattnet som Eddison och Maxon Jackson och njuta av hela vackra, fantastiska Kina som finns därbakom. I eftermiddag lämnar vi härligheten och åker till Hong Kong, där vi ska få njuta av en frisk fläkt äkta liberalisering och free-trade market approach och kanske en cafe latte från Starbucks. Nu kan du andas ut mormor – vi har klarat oss genom hela Kina och vi har inte ens blivit arresterade på vägen!

Skylt i Beijing. Vilken varld och vilken drom? Men ja, kanske...

  

...eller bara ryssarnas thaiet? Jag kände mig ganska förvirrad när vi kom till Sanya och Dadonghai i mitten på förra veckan. Var är vi någonstans egentligen? Det liknar inte någonting av det som vi hittills kan idendifiera som Kina, det är ingen Thailandstouch, finns inga Varkalaklippor och inga grekiska gudar med bruna ögon. Det här är simply Sanya, Kinas svar på Hawaii och rysslands mecka nummer no1 som lockar Putins folk och våra gamla Moskvavänner med ryska schlagerhits, dumplings och Borsch-soppa – som enkelt beställs med hjälp av ryska menyer och servitriser som kan säga både Prevjet! och Spasiba.

  

Efter några dagars sol och bad och avkopplade hjärnor har det varit lätt att finna oss tillrätta i denna kryddiga ryss-kinesiska, ibland lite flärdfulla, semesterstämningen. Vi har hittat våra mysrestauranger, har vår bestämda plats nere vid vattenbrynet på stranden och gläder samma fruktförsäljare med att köpa på tok för dyr frukt minst två gånger per dag (eftersom att vi gladeligen började betala överpris i vår eufori över de billiga priserna jämfört med Beijing!). Vi äter god BBQ vissa kvällar, kinesiska dumplings ibland, groteskt mycket aubergine i olika utföranden och tofu. Fruktdrinkarna är AMAZING, made from pure fruit! Sanden mellan tårna och "håll huvudet kallt!" sa han i barnböckerna (vem tusan var det, mamma? Eddie och Maxon Jackson?) Och det gör vi, för vi badar nästan jämt.

Det är så kul att många läser bloggen! Tack för alla kommentarer :) Bra att jackan passade Klara! Hälsa syrrorna, mamma, pappa och Molle.

Här kommer lite pics:

0: Whiiiii!

1. Bussresan pavag till Sanya. Imorgon kl. 14.20 aker vi med liknande buss till Hong Kong. Nu borjar plugg-allvaret :)

2. Frukthandling.

3. Tidig morgon pa stranden.

4. Vacker soluppgang pavag in till Haikous hamn pa Hainan. (Jag vet, det ar ingen vidare ordning pa de har bilderna, den har borde ju liksom komma i borjan. Jaja!).

5.  Typ Titanic fast inte riktigt.

6. Var grannstrand, Younganli, fick sig ett dagsbesok. Det fanns en public entre till stranden, men det kostade 30 kronor att ga in. Vi latsades bo pa lyxresorten intill istallet och fick tack vare det dra nytta av diverse hotellfaciliteter sasom vasterlandsk toa, toapapper och solstolar alldeles graaaatis. Vackert.

7. Mat pa favvolunchstallet. Guuu va jag ser glidig ut va? Haha, som Bratpackers ralle!

8. Standardpositionen.

Igar eftermiddag tog jag det forsta havsdoppet pa laaange! Det var sa underbart skont och otroligt efterlangtat efter svettiga veckor i och omkring storstader. Efter en stund la jag mej pa magen och sov som en stock.

Vi kom till Dadonghai igar eftermiddag efter 24 timmar pa natt/dagbuss fran Youangshou till Sanya (bussresan gick toppen, hur smidigt som helst och billigt!) och checkade in pa ett International Youth Hostel ett par minuters promenad fran stranden. Jattemysigt och familjart med massa ungdomar som pratar engelska :)

Matilda forsoker ladda upp bilder just nu men det gar segt. Ni far vanta!

xxx

Vill bara meddela hemmapatrullen att vi ar framme i Yuangshou efter flygning Beijing-Guilin, en overnattning och en underbart vacker och avkopplande flotttur pa Li-floden mellan Guilin och Yuangshou tidigare idag.

Det ar varmt, men inte varmare an i Beijing. Imorn vill jag hyra cykel och bege mej ut pa landet pa upptacksfard. I guess I have to tanka resorb och hoppas pa att komma hem utan solsting.

Yuangshou beskrivs i guidebockerna som backpackersens paradis och det stammer nog ganska bra... Tokmycke restauranger och allman mysstamning. Vi skulle garna vilja att det var kvall hela dagen, och inte bara ett par timmar i slutet av den. Hur fixar vi det tror ni?

Adjöandet till tåget gick konstigt snabbt, och lite sorgligt var det allt. Hur går man? Fungerar fortfarande benen som de ska? Det var en märklig känsla att komma ut i verkligheten igen.

Wilmas guidebok guidade oss snabbt och smärtfritt till ett nice hotell  i centrala Beijing (naturligvis, eftersom att typ allt är "centrala"). Veckan har gått fort och vi har irrat omkring på Himmelska Fridens Torg, fotat oss tillsammans med Maos porträtt på ingången till den Förbjudna staden (obligatoriskt för alla kinerser, så även för oss. Vi tar seden dit vi kommer. Goooo Mao!!!)

Efter en nice liten båttur på en flod kom vi till Sommarpalatset där alla kejsare under dynastierna rullade tummarna, åkte bananbåt på den stora konstanlagda sjön och spelade ping-pong i skuggan under de vackra träden, under tiden som deras folk svalt på andra sidan skogen.

Igår var vi på Kinesiska muren. Det var jättefint och jättebra allting och vi var jättesvettiga och drack jättemycke vatten och tog jättemycke schyssta posekort. Idag skakar benen lite på grund av den ansträngande klättringen uppför muren och vi börjar inse att den Transibiriska "vila-sig-i-form-metoden" var less good för en sån här hurtig Beijingvistelse. Fast härom morgonen var vi faktiskt uppe i ottan och gick till en park som kryllade av både sömndruckna pyjamasklädda tomtar och hurtiga kostymnissar/or påväg till jobbet - och alla gymnastiserade flitigt! Vi var inte sena att hänga på; nu har vi provat både kinesiskt utomhusgym, nån slags handklappningsgymnastik i grupp och jag hoppade in i en grupp som inte gjorde qi gong, men något liknande. Uppfriskande inledning på dagen!

Imorgon flyger vi till Guilin. På återseende! 

Bild 1: Jag firar Beijing-premiaren med en kokosnot pa en nattmarknad.

Bild 2: Utanfor porten till den Forbjudna Staden dar Mao stod och utropade Folkrepubliken Kina 1949. Maos portratt finns i bakgrunden - kolla noga sa ser ni!

Bild 3: Sommarpalatset. Jag laste precis i min bok om Maos diktatorperiod att manga manniskor varje dag akte ut hit och drankte sig i vattnen som omger palatsbygnaderna. Bokens forfattarinna vagade trotsa Rodgardisterna pa hennes skola och hennes kompisar akte hit och badade och hyrde batar - men vande snabbt tillbaka sedan de krockat med ett lik som lag och flot.

Bild 4: Fina hus i Forbjudna Staden (byggdes nagongang pa 1400-talet men holls stangt for allmanheten i nastan 500 ar efter det)

Bild 5: Jag pustar ut i ett torn uppe pa Kinesiska Muren. Grym utsikt! Kolla matildas blogg, hon har fler bilder.

Bild 6: God mat i Hutongerna, Beijings aldsta kvarter och nastan de enda som finns bevarade efter Maos "Great Leap Forward" pa 60-talet, nar nastan allting industrialiserades.

Bild 7: Fina antecknignsbocker fanns att kopa i en nice liten butik i Hutongerna. Jag kopte en lite for 20 yuan och anvander den just nu till det mesta. Bra kop!

Min visningsbild har pa bloggen ar tagen pa flotturen pa Lifloden mellan Guilin och Yuangshou. Varsta myset! 

- Ticket, please!
- Are we in the right place? Trans-Siberian?- A ching shang long tong, ach che sche!- Ehe...- ...
- Sorry, do you speak English? English no...
- Aha, Beijing, BEIJING, yes, yes, yes, here!
- Hahaha, okay, okay Beijing – here we come!- Che? Achanadedam....

Vi var först ombord i vår vagn och det var trångt.

- Hur går det Matildus?- Bra. Oj... Bonk tjonk.- Pressa! Hahaha...
- Hur många kupeér... En, två, tre, fyra... Äsch, vilket nummer har vi? 29 och 30...
- Här!
- Oh shit, det var inte stort du...
- Nae...
- Men gud, kan du fatta att vi ska bo på i den här lilla i EN VECKA? Gu så mysigt...

Vi blev till och med själva i kupén, ända fram till tidigt lördag morgon när Anna och David från Espana flyttade in. Och med på tåget fanns också den 29-årige diplomaten Mikko och banktjänstemannen Antti från Finland, de blivande masterstudenterna Rem och Aisha från New York, Londonbon Chris som arbetade som musiklärare i en ruffig Londonförort tillsammans med kollegan Kate, också hon med på tåget. Anna och hennes kille/sambo/husband vaddetnuvarhanhette kom från Borås och hade tagit ledigt från sina arbeten som förskolelärare och behandlingsassistent för att åka tåg, och två galna finnar i hytten brevid oss kom så långt norrifrån att de nästan tycktes prata ryska när deras mummel letade sig in till vår hytt den första natten. Och så var det kusinerna från Trelleborg och Stockholm som hade börjat planera resan redan i 20-årsåldern men aldrig tagit sig för att sticka iväg innan barn och familj kom och knackade på dörren. Men nu blev det av – många år senare. Eftersom de varit modiga nog att åka på egen hand (och inte i något av de två, tre svenska 25-personiga resesällskapen som huserade i förstaklassvagnarna lite längre bort) lyckades de dessutom sänka vagnens medelålder med en sisodär 35 år.

Jag vaknade tidigt den allra sista morgonen på tåget och smög ut från hytten så tyst jag kunde för att inte väcka de andra. Det var så vackert utanför fönstret så jag nästan smällde av. Herregud, är detta sant? tänkte jag. Vi färdades upp och ner för berget runt omkring, genom tunnlar och långa bergsmassiv. Sjöar, små hus och krokiga vägar dansade förbi utanför tågfönstret. Vi körde säkert inte i mer än 40 kilometer i timmen. Från att ha åkt genom ryska förorter, lövskog, stäpplandskap, höga berg ovanför Bajkalsjön och genom Gobiöknen tog de sista timmarna ner till Beijing priset i vackerhet. Jag packade väskan snabbt, stoppade iPoden i öronen och Laleh sjöng för mig: "wellyouknowmeI haveneverbeenafraidIalwaysjumpedintoitwithmywholeh
eartandnoshame...”"

Bild 1: Spand forvantan innan ombordstigning pa taget.

Bild 2：　Forsta middagen i kupen, strax efter att vi har borjat rulla. Dagens delikatesser bestod av varma koppens laxsoppa (daligt val, den nyinkopta kasan smakade lax i flera dagar eftersom att diskningen mestadels skedde med toapapper!), Finncrisps och farskost. Mums!

Bild 3: Tagvarden gor sig beredd att oppna dorrarna till var vagn vid tagets forsta stopp, nagonstans i Ryssland.

Bild 4: Morgontrott frukosthandling; hemmagjorda pannkakor och dumplings.

Bild 5: Ett tre timmars langt stopp i en rysk by, ca 12 timmar innan vi kommer till Mongoliets huvudstad Ulaan Baator. Vi gick pa en liten trip och utforskade omgivningarna och hittade till sist en liten supermarket.

Bild 6: Kameler i Gobioknen.

Bild 7: No comments. Akte i allt detta vackra i en hel dag och det ar tur att det finns kameror som kan halla minnena levande, annars ar det svart att tro dom.

 

 Från och med nu kommer jag att publicera kommentarer som ni skriver till mig på bloggen. Just nu är mamma nästan den enda högfrekventa kommentararen jag har (tack mamsen!) så nu vill jag be alla mina besökare att skriva nåt emellanåt så jag vet vilka ni är! Både mamma och jag tycker ju att det är så kul att se vilka som hänger på :) xxx  
 

Dagens tunnelbaneupplevelse var mycket bättre än gårdagens - och det visade sig dessutom vara ett väldigt billigt sätt att ta oss in tlll centrala Moskva på. Rulltrapporna var långa och branta ner till de vackert utsmyckade stationerna (metron användes visst som skyddsrum under Kalla kriget, därav den hiskliga färden nedåt). Vi förbannar våra usla ryskakunskaper, men har lärt oss att känna igen bokstäverna och har lyckats komma rätt varje gång. Well done.

Jag har precis googlat på Röda Torget och fått veta att namnet kom till före kommunisttiden som ett annat ord för vacker, och har alltså ingenting att göra med den röda hyllningen i sig. Torget var stort och fullt med både duvor och turister. Leninmausoleet (med Lenins döda, riktiga kropp!) var tyvärr stängt så dit kunde vi inte gå, men vi hoppade in på Vasilijkatedralen istället. Det var hur fint som helst, no joke! Den uppfördes på 1600-talet av Ivan den Förskräcklige men ingen vet vem arkitekten bakom byggnaden är. Legenden säger att Ivan den Förskräcklige stack ut ögonen på skaparen så att han inte skulle kunna bygga något lika vackert igen. Usch, vilken karl!

Putin - och numera President Medvedev - huserar tillsammans med resten av den ryska federationen i Moskvas Kreml. Vi var precis påväg att gå in och hälsa på grabbarna när vi slogs av en förlamande trötthet. Vi kunde nästan inte stå upp så vi var tvungna att gå och sova lite i parken brevid Kreml-huset. Åh, det var jätteskönt! När vi vaknade hade vi alldeles glömt bort mötet med Medvedev och gick på jakt efter andra coolingar och rysk mat istället.

Imorgon ska vi åka tåg. Jippi!!! Glöm inte att kolla Matildas blogg också; www.tildas.bloggagratis.se.

Bild 1: Jag och en vakt.

Bild 2: Nu kan vi ett ord till: kassa.

Bild 3: Katedralen i ena änden av Röda Torget

Bild 4: Jag inne i Vasilijen. Det kostade 160 rubel att ta kort inne. Vi betalade INTE, utan tog den billigare, lite enklare vägen: fotade ändå...

Bild 5: Rysk Bosch-soppa. Jättegott!