POVERTY

People do not have very much money. And now the new alarming unemployment rate: 50%!

Personalen på kontoret är alltid fint klädda, snyggt och prydligt. Det är något som är väldigt viktigt: även om du inte har pengar - visa det inte! Istället får det sparas in på annat, som till exempel mat.

Frans berättade för mej att han växte upp med att vara hungrig. Barn får LÄRA sej att magen skriker och gör ont, för hungern går över om det dröjer tillräckligt länge. I Frans familj åt man mat en, eller kanske två, gånger per dag, aldrig frukost, lunch OCH middag. 

I Windhoek blir fattigdomen ganska brutal. Människor har kläder, skor och kanske ett mål mat per dag. Samtidigt betyder det att människor vet om värdet av pengar, och att det skulle vara gött med lite mer mat, ett par schyssta skor eller en tröja att byta med. Det är därför som jag inte kan ta så mycket kort, för grabbarna och tjejerna på gatan/i taxin/i supermarketen/bion vet värdet av min kamera, och hur mycket härlig mat det skulle räcka till. Och öl och lite röka. Tillfällena när jag kan ta upp kameran är få, och gångerna som jag kan ta med kameran utanför huset ännu färre. Och det är på grund av brutaliteten som jag inte kan promenera utanför husets grindar, ta taxi efter 18.00 och som jag hör att en Namibisk vän blivit rånad - på sina sneakers. Jag tror att det är ett stadsfenomen; människor kommer från hela landet för att söka urban lycka, lyckan försvann, det finns inga jobb, inga pengar och så sket sej hela flytten...

Det är som olika sorters fattigdom; den som jag kunde uppleva på Indiska landsbygden där folk var i princip livegna eller bad till gud om mat (istället för att odla), och där ingen visste vad min kamera var för nån konstig makapär och skrattade hysteriskt när de såg sin egen bild på screenen. Varför skulle de stjäla min kamera? Där saknar den värde. 

Hur som helst följde kameran med mej när jag, Gloria och Diana vandrade omkring i utkanten av Mariental för några veckor sedan. Och det gick ju bra!

POLITIK

I am afraid I have to write this in Swedish, or I might be deported from Namibia before I say "SWAPO" or "Mrs De Klerk"!

Det är intressant att följa den politiska situationen i Namibia. Det ledande partiet heter SWAPO (South West Africa People's Organization) och kommer utifrån den tidigare liberaliseringsrörelsen. SWAPO har haft en ledande position sedan självständigheten från Sydafrika 1990 och partiet har 74% av platserna i den namibiska riksdagen, vilket motsvarar 54 säten. Oppositionen har följande fördelning:

CoD: 5 säten

DTA: 4 säten

Nudo: 3 säten

UDF: 3 säten

RP: 1 säte

MAG: 1 säte

Förra veckan deltog jag i ett seminarie organiserat av NID (Namibian Institute for Democracy) och den internationella anti-korruption organisationen Transparency International (TI). Enligt dessa - till regeringen/staten/SWAPO - självständiga organisationer har Namibias korruption blivit allt värre under åren som har gått sedan självständigheten. Det finns ingen öppenhet i regeringens finanser, ingen som helst återrapportering till allmänheten och inga möjligheter till ansvarsutkrävande av politiker eller statsanställda. "All efforts to ensure accountability have fallen flat", som en representant från NID förklarade.

Problemen som fördes fram under seminariet är ganska basic och ingenting ovanligt för ett utvecklingsland. Det finns ingen skillnad mellan SWAPO och staten! Var vi än går krockar vi in med SWAPOs instutioner och där fastnar vi! Etiska argumentationer om regeringens oriktigheter och makt(miss)bruk pågår men det finns ingen lagstiftning att referera till, och SWAPO skulle inte stifta lagar till det egna partiets nackdel. 

Så vad är NID's och TI's förslag? NGOs och representanter från det civila samhället måste gå samman och gemensamt sätta press på SWAPO's förehavanden. Tilläggas kan att Namibias sociala värlfärdssystem (om det ens är värt namnet, tyvärr) består av ungefär 400 NGO's (non-governmental organisations) som oftast får finanser från internationella stiftelser eller direkt från stater i väst, eller från representanter därifrån, såsom SIDA. Alla NGOs arbetar efter sina egna intressen och motiv, och det finns svårigheter att ena ansträngningarna till någonting effektivt. Detta har diskuterats i oändlighet under de seminarier som jag har deltagit i under de senaste veckorna. 

Självklart känns det frusterande att sitta i ett seminarie och prata med andra NGOs, skapa nätverk och sammarbetsformer i oändlighet för att "utmana regeringen", och sen ställa frågan: Men HUR kan vi genomföra detta? Media? Demonstrationer? Formerna blir effektiva om folket får fungera som demokratins väktare och simply rösta ett oppositionsparti till makten om SWAPO inte sköter sej, men:

- Oppostionspartierna har inga finanser för att sköta en kampanj och når därför inte ut med sina budskap;

- majoriteten av människorna i Namibia tillhör ett parti (SWAPO). Att rösta emot majoriteten kan vara alltför obehagligt och kan få sociala konsekvenser;

- Namibia har "bara" haft 20 år av självständighet och människor vet inte om sina demokratiska rättigheter;

- tyvärr verkar det som att makten är det viktigaste i Namibia, inte bara för SWAPO som parti utan också för människor som rider på SWAPO-vågen. Att främja demokratin som sådan tycks komma i andra hand.

Jag var på en Public Debate med premiärminister Nahas Angula som huvudtalare. Han sa många roliga saker såsom: "Development is a competition. And as in all competitions, some people are left behind and others succeed. It's as simple as that!" och "We have created the platform for the private sector in Namibia. Now it's up to you (private enterprises, companies, private people) to do something about it. The government has done its own part" (svar på frågan: hur ska regeringen hantera Namibias 50% arbetslöshet?). 

Efter premiärministerns plädering skakade vi hand. Det var kul för jag har aldrig nuddat en premiärminister förut, men det kunde ju vara kul att peta på någon cooling, typ Obama, istället. Mr Angula är inte min idol och man får väl passa sej så att inte korruptionen sliiiiiiinker över, så att säga ;) 

Diana och Silane utanför SWAPOs kontor i Mariental. 

OSHAKATI 

Far, far, far north....

Frans and his sister and brothers. Frans took me to his village out in the countryside, 1,5

hours walk from town..!

Robert, what do you think about the soil? The plants look quite healty, or? Growing Mahango, the traditional seed which they are using for porrige and everything else eatable, tasty or not. 

Frans' grandpa is making these lovely small things and selling in markets. People in north are very business oriented after what I have heard, and this is a good proof :)

Sure, sure :)

If I wasn't already married (?? ;)), I think Mr. Grandpa, 85 years old, could have married me on the spot!

Made by ants! 

Oooops... Tänkte inte på det... 

The border town to Angola: Oshikongo (all major cities in the North starts with "O"!) It was a bit fun to see, because people literally flocked over the border with cheap commodities from the Namibian side. Oshikongo is an investment paradise for Chinese business, established thanks to an agreement between China and Namibia after generous financial support to Namibia during the war for independence. Unfortunately, it is also a paradise for prostitution and human trafficking, both women and children. Truck drivers from South Africa - the rest of Africa or the other way around are taking advantage and making money, money...

MORGONSTUND HAR GULD I MUN...

Äntligen har jag kunnat ta en morgonpromenad varje dag! Veckan lider tyvärr mot sitt slut och det är time to say good-bye till vackra upptäcksfärder i ottan, i Oshakati i norr som är tillräckligt säkert för att njuta friheten... 

What do you think about the African version of 7 Eleven? ;)

Walkabout in Oshakati

I want to buy one of these traditional, northern Namibian dresses! So beautiful and big and comfy :) If anyone of my lovely friends - boys or girls - back home want to have one too, hurry up and tell me and I'll buy for you before I leave for Windhoek on Sunday!

Die Sonne Scheint und alle sind Froh!

A Beautiful Blowout in the

Wilderness

(somewhere between Mariental and Windhoek)

To Believe or Not To Believe

Diana, to the left, is a member of the local WAD Community Voice in Mariental. She's taking me to her local church one night, with a strong mission to create a true Believer out of me. The church is build up from Christianity values but are more like a Free Church which I realize first after a while. The members open the two hour long ceremony with dances and gospel songs and continues with prayers, whereby the people start to scream, cry and ask Jesus and God for blessings. Hallelujah! and I have goose bumps all over my body. I try to understand and perhaps let the spirit take over my soul, but oh my Godness this is scary!

Diana can't understand my choice not to let God into my life. She says it's like a knife in her heart when she hears that Swedish people pay less attention to the religion. And how can I explain this? Diana goes to Church three times a week, each session lasts for 2-3 hours. Why am I not doing the same? Are we spiritless people in Sweden? Do we not care about our fellow human beings? How can we neglect God? All my explanations sound silly. I don't know what to say. 

Gloria

Being 9 years old in Namibia.

Gloria is Elaine's oldest sister's daughter. She goes to school monday to friday, from 7 am until 1pm. The mornings are early; she wakes up at 6 every day and her mum, who's a teacher in another school in Mariantal, makes sure that Gloria washes her face and maybe brushes her teeth, if she didn't do it the day before. Before 7, her aunt follows Gloria to school and she has time to play with her friends for a while before the day's work starts off.

Gloria's favorite subject is art, because she loves to paint. Before I went back to Windhoek, we spent hours looking in her drawing books and all the colorful pantings within. Many, many pictures shows a house, a garden with trees and flowers, and her mum, dad and herself. I ask Gloria where her father is. "Oh, he's not around. I never talk to him, I don't know where he is. But I know his name! It's Zok." Zok is in Gloria's paintings and he's smiling in every one of them!

Gloria thinks it's fantastic that I am from Sweden. And I am her very first white friend. The relationship between white Africaaners and the black population is tensed, with or without good reasons, but the history makes itself reminded even in present time. No matter what conflicts going on between black and whites in Mariantal, Gloria is certain about her thing. She explains: "Jonna, only because you are white doesn't mean that you should be badly treated. Everyone are the same, black people, white people, people from Africa or from some other countries. Everyone must be respected for whom they are! And God loves everyone!"

We are taking some walks around Mariental during the week. And this day, the day before I am going back to Windhoek, Gloria wants to show me the beautiful restaurant they have. We are walking and talking, but every time a car is passing by or some men are coming in our direction, Gloria looks worried and I ask her if she's afraid to walk around in the small town. Yes, she is. She says that Namibia is a bad, bad country to live in because women are being raped all the time. And small girls are easy victims. That's why their mum tell them not to wear skirts, because it makes the rape much easier. A common misunderstanding in Namibia is that a man can be cured from HIV/AIDS if he has sex with a small girl. And then Gloria tells me to never ever take a taxi by myself, because the taxi drivers can kidnap me, rape me and steal my things. I should never trust anyone! She's telling me about all kind of horrifying things; murders and about how some girls in her school are being sexually abused by their fathers. 

My heart is bleeding when I hear Gloria describe her life as a nine-year-old. To me it sounds like the most brutal way of experience a childhood - to be afraid when walking the streets and not be able to trust people around. Why does she have to know about all these things? She's just a child... But maybe her awareness has been her blessing. 

We are forgetting about rapes, abuses, kidnaping and lack of trust and do what a nine-year-old does best: we eat a massive hamburger, frensh fries and finish with a chocolate milkshake with whipped cream on top :)