Det var fantastiskt att landa i Moskva. Ingen förstod vad vi sa och vi förstod ännu mindre - men alla pratade ändå. Mycket livat.

Min bild av Putins Ryssland som en gammal kommunistisk Sovjetstat bekräftades av synen som fladdrade förbi utanför bussfönstret påväg från flygplatsen. Den långa gatan som vi åkte på kantades av en lång, hög mur med taggtråd på ena sidan, och av slitna hus, gamla bilverkstäder och otympliga, odefinerbara byggnadskomplex på den andra. (Extra svårbegripligt blir det förstås eftersom att ingenting av det som står på skyltarna make any sense!) Ryssland är ju såklart så mycket mer än bara kvarlevor från hårda ekonomiska år men det är så HÄRLIGT att ta åsynen till det extrema ibland och det är ingen lögn att miljön nästan fick mig att skymta Stalin eller en förklädd Putin smyga omkring på de leriga landsvägarna.

Mötet med Moskvas tunnelbana var lite chockartat. Återigen förstod vi nada av skyltarna. Gångarna under jorden var sjukt ruffiga, med massor av människor som jag inte skulle vilja bjuda på te eller ens ta en promenad med. Som en räddande ängel dök en handsome ryss fram och hjälpte oss på vår fortsatta färd. Och då menar jag inte att han pekade åt vilket håll vi skulle utan han följde faktisk med oss. Han såg trevlig ut och jobbade visst inom försvaret eller nåt, så vi hängde på (vad skulle vi annars ha gjort? Utan honom hade vi säkert irrat omkring nere i jordens mitt fortfarande!) Han gav oss också en cool introduktion i Rysslands laglöshet; vid tunnelbanegrindarna drog han simply fram sitt årskort och stämplade in oss gratis, under tiden som fem uniformerade poliser stod och pillade i naveln lite längre bort. En liten stadsanställd tunnelbanegumma kom fram till vår eskort och skällde på honom, hytte med fingret och blängde åt vårt håll. Eskorten log och ryckte på axlarna och så begav vi oss ner i underjorden utan vidare kommentarer. This is Russia, and we like it (BUDGET HOLIDAY!)

Bild 1: Tågstationen i Moskva

Bild 2: Fina hus utanför vårt hotell (dit kanske vi ska gå imorgon om vi har tid, det gick nämligen att komma in i hela alltet)

Bild 3: Efter middagen (på en japansk restaurang). Sitter och tar igen oss lite och njuter av de vackra omgivningarna *NOT* - asfula, tokhöga hus. Vårt hotell ser ut som det i bakgrundet och vi bor på 23 våningen. Pappa, jag lovar att det pirrar lite i fossingarna på mej också!

Sommarfesten i Norrköping har tagit slut för den här gången. Vi har druckit vin och njutit av midsommarnatten på en galen bryggfest (och fick en cool blottning på köpet), kollat bonge, badat, firat Johannas 25-årsdag, myst i mammas och pappas trädgård, våldgästat Tylösands Hotell och gnidit och gnuggat våra härliga sommarminds till bristningsgränsen. Tack för roligheterna!

Nu ligger Matilda och jag på ett hotellrum i Stockholm och känner oss poppiga efter en snabbis på Drottninggatan. Vi tjänade massor med pengar! *NOT*. Min rygga är astung och jag ramlade nästan bakåt när jag skulle få upp den på ryggen. Jag ska göra 25 benböj per dag - hej och hå. (Matilda - journalistbruden brevid - tycker att jag har idétorka och att jag faktiskt borde lägga ner nu och göra nåt vettigt istället.) Kanske...

Well, nu ska resebloggandet från Transibiriska järnvägen, Kina-resan och Hong Kong-plugget försöka börja på riktigt, tillsammans med mitt seriösa leverne med qigong, motion och veggiemat. Därför har jag precis tackat nej till rosévin och dricker te istället. TRO INTE PÅ VAD MATILDA SKRIVER PÅ HENNES BLOGG www.tildas.bloggagratis.se men läs ändå!

Peace. 

... for jag vill inte missa en sekund av england och mitt galna flouse. Dessutom har jag plugg att klara av de kommande veckorna sa att jag kan ta det piano innan min globalisation-tenta den 29 maj. Jag maste ha gott om tid att avsluta england med flouset och alla nya kompisar, som jag kanske aldrig traffar igen, och definitivt inte under de har fantastiska omstandigheterna. Och Asrin, hur ska det ga att vakna varje morgon och inte saga hej till dej? Crazy... Nu borjar nedrakningen till juni, med manga timmar i bibblan, langa natter pa kaos och filmkvallar med vara brittiska snyggingar (promise, u have to search a looong time to find such goodies somewhere esle!).

 Jag far aterkomma med bloggandet nar lugnet infinner sej igen. Stay cool.

xxx

No worries, dear compadres. Johanna tyckte att det förra inlägget var helskumt men det var också taget ur luften och bara en kort reflektion kring vänner som vrider runt armen på varandra (och en kärleksförklaring till bruttans vän, om dessa fiktiva girls verkligen skulle existera.) När jag snurrade in i vänskapens helvete blev det så lätt att se hur min egen, enkla vänskap med jordens bästa kompisar fungerar.

Jag är så tacksam över att jag får uppleva vänskapens vardagslyx varje gång jag kommer hem ifrån mitt andra hem, nånannanstans. Lucky me som har gobitar som kan säga "Fasen va länge sen det var, men shit så kul att se dej!" till varandra, efter flera måndaders flykt på olika ställen. Det tar två sekunder och sen är allt lika mycket kompisaktigt som det alltid har varit. Vi är riktiga lyckostar, eller hur? 

Cheers mates.

Det var en gång en brutta som blev förbannad på en inte så nära vän till bruttan själv. "Nu vill jag ha feedback", sa bruttan när hon ringde upp hennes inte så nära vän efter par dagar. Feedback på vänskapen. Sen föjlde en utläggning om hur bruttan såg på vänskap och hur ovänaktig hennes inte så nära vän var, varpå bruttan förklarade för hennes inte så nära vän att "om vår vänskap ser ut såhär behöver vi inte vara vänner längre" och klick så slängdes luren på. Tacka gode gud för det. En sådan slags vänskap beskrivs väl av Anna-Sophie, 7 år, i G. Dirckinck-Holmfelds bok Barns tankar om vänskap: "Dålig vänskap är när den andre vrider om ens arm."

Nu är förstås den här historien uppdiktad OCH DET FINNS INGA LIKHETER MED NÅGON VERKLIG HÄNDELSE. Om det trots allt skulle ha hänt någonting liknande i riktiga livet, vilket ju faktiskt inte är helt omöjligt, så är jag säker på att bruttans inte så nära vän är en alldeles förträfflig, underbar, unik och älskvärd person som klarar sej alltför bra utan bruttors påstådda feedback på vänskap. Som Anna-Sophie också har märkt; det kan göra ont som in i helvete.

... i flouset när killarna ät borta. Inga steg i trappen och inget gitarrspelande på nätterna. Våra vänner har åkt på TOUR TILL TUNISIEN med tennislaget. Jag vill också!!

Jag och Asrin var vakna till 03.30 häromnatten bara för att se till att resenärerna kom iväg. Damien och Pat var snurriga och nervösa, men efter att vi konstaterat att pass, biljetter och 35 kondomer var nerpackade kunde de lugnt ge sej iväg. Ha det så kul! Vi drar till Sverige.

Och tacka Gud för det, för de senaste två dagarna har varit såååå långa. What to do without the flouse? Imorn ska jag åka buss och flyga flygplan hela dagen och mentalt börja förbereda mej på att bo i Sverige ett par veckor framöver. Ska bli så härligt att träffa er allihopa!

Ses snart!

Lordag 23.55:

Med rödgråtna ögon och munnen full med chokladkakor har jag precis pallrat mej iväg från bion tillsammans med Asrin, Maite, Damien och Ian efter att ha sett vad vi först trodde var en härlig komedi - Marley and Me. Jennifer Aniston och Owen Wilson var unga och kära och köpte hunden Marley som visade sej vara ett riktigt yrväder. Sen fick de tre barn, flyttade från Miami till Philadelphia och levde sej tillrätta i familjelivet. Den härliga inledningen övergick i slutet till något jätteledsamt när Marley blev gammal, åkte till veterinären gång på gång och till slut fick somna med en spruta. Marley såg ut som Amalia, var lika mänsklig som Amalia och fick en liten vit nalle med sej på veterinärbordet när han fick sprutan och ögonen sakta stängdes en sista gång. Amalia min lilla skatt, du finns alltid i mitt hjärta…

Eftersom att vi trodde att filmen var komisk så lurade vi med Damien också, vars 18-åriga hund dog innan jul. Jag vet att han såklart var jätteledsen nar det hande men att han inte ville prata om det. Och så nu - stackars Damien fick titta på en hjärtskärande film om hundkärlek och hur det finaste i världen försvinner, medan jag sitter bredvid och gråter floder bara för att jag har så jäkla lätt att tjuta ut alla ledsamheter. Damo tyckte i alla fall att filmen var jättebra och flouset kan förhoppningsvis gå till sängs med känslan av att tåriga filmer inte är farliga, de bara rör om lite i hjärtat och får oss att tänka på saker en gång till.

I natt ska jag drömma vackra drömmar om dej Mollan. Vi ses där!

En viss tillfredställelse och extravagant livskvalitetskänsla återfinns naturligtvis i Marx’ Vol1 och i samtal med Nick Potts (perhaps my future ex-husband) men det går inte på långa vägar upp emot mitt oslagbara vardagsliv med det bästa umgänget i världen.

 Hur fantastiskt härligt kan det vara att ta en joggingtur i vårsolen, äta god lunch på trappan utanför huset, sova en stund och veta att KAOS väntar på mej, Asrin och alla andra galenpannor som är totalt addicted till lila väggar, Cryptonite och äventyrsfyllda hemgångar genom Southamptonnatten i samlad trupp? Och hur underbart är det inte att tillbringa en trött torsdag i parken med hela flouset och några till, med tacopaj i låda, filtar och chokladmilkshake från Sainsbury’s? Det mina kära vänner, är magi. Och vi är inte ens arbetslösa, bara glada studenter…

Asrin, Ben, Kes, Damien och Pat är tamifasen så jäkla underbara och det är tack vare dom som jag njuter av varje sekund. I flera dagar har flouset sprudlat av liv (kan vara tack vare vårsolen) och vi har skrattat så mycket att i alla fall jag nästan kissade i brallan. Såhär skulle det kunna stå i min dagbok, om jag hade någon:

 "Kära mamma. Jag vet att du har varit orolig för att sakna-Indien-syndromet ska dyka upp när jag kommer tillbaka till Sverige. Över påsk kommer det säkert att gå bra - jag kommer ju tillbaka till England och flouset igen - men sen… SHIT, vad jag kommer att sakna allting! Ett år av mitt liv som har fått mej att förstå många nya saker och som har gett mej så många minnen från Englands kanske mest charmiga personligheter. Fan morsan, det kommer att bli tufft… Will you be there for me?"

*KÄRLEK*